Någon ställer en spetsig fråga till mig vid en familjemiddag, eller så plingar det till i inkorgen med ett krav på ett beslut jag inte är redo att fatta. Hjärnan blir alldeles tom. Armarna och benen känns tunga, som fyllda av blöt sand. Jag stirrar in i väggen, oförmögen att tala, oförmögen att röra mig, oförmögen att känna det jag vill känna.
I flera år trodde jag att den här reaktionen betydde att jag var lat, feg eller socialt inkompetent. Jag kunde sitta på sängkanten i tre timmar och scrolla på telefonen, förlamad, och avsky mig själv för att jag inte fick något gjort.
Det jag inte förstod var att mitt nervsystem hade fattat ett beslut om överlevnad, på högsta nivå. När intryck eller känslomässigt hot överstiger den kapacitet du upplever att du har att svara på det, väljer kroppen varken kamp eller flykt. Den slår till nödbromsen: den går in i en frysrespons.
Att frysa är inget moraliskt misslyckande. Det är en biologisk strategi för att spara energi. När du förstår varför kroppen fryser kan du sluta kriga mot dig själv och i stället lära dig att tina upp – varsamt.
Share
Loading discussion…