Sedan jag drabbades av utbrändhet har jag gjort en lång resa för att förstå vem jag är utan mitt arbete, min passion och min ambition. Jag menar inte att dessa saker inte längre är viktiga för mig, eller att jag inte längre vill förändra världen, göra skillnad eller värdesätter framgång, prestation och status.
Du förstår, jag var en utåtriktad, passionerad och kreativ pojke med en stark drivkraft att göra världen bättre. Men jag hade ingen aning om hur jag skulle balansera den passionen. Det var först i mitten av trettioårsåldern som jag lärde mig att styra min eld utan att bränna händerna. Människor som brottas med lika mycket ambition som jag brukar identifiera sig som Enneagram-typ 3 eller 1. Eller säga att de är ENTJ eller ENFJ.
Jag vill fortfarande göra skillnad. Men under de senaste tio åren har jag försökt återupptäcka hur arbetet påverkar min energi, mitt humör och min lycka. Det handlar om hur jag närmar mig livet, varför jag fattar de beslut jag gör, och hur jag hittar glädje i det jag väljer att göra.
Tvånget i ”superhjälteinstinkten”
Jag har alltid varit lite av en arbetsnarkoman. Jag var otroligt ambitiös i mina studier och lika ambitiös när jag engagerade mig i ungdomspolitiken. Jag har alltid arbetat hårt för att förbättra mig själv, växa som person, göra framsteg och uppnå meningsfulla resultat – vare sig det handlade om visningar på en YouTube-video eller en befordran på jobbet. De sakerna var viktiga för mig då, och de är fortfarande viktiga idag.
Den gången drevs jag dock av en stark känsla av brådska. Jag trodde att världen skulle gå under om jag inte nådde mina mål eller slutförde mina uppgifter. Jag trodde verkligen att de var så avgörande. Senare skulle jag kalla det för en ”superhjälteinstinkt” – den där känslan av att jag var universums herre och måste ta hand om allt.
Om jag idag kunde tala med mitt yngre jag och övertyga det om att slappna av och ta det lugnare, så vet jag att det inte skulle lyssna på mig. Det skulle ha sagt:
”Jag förstår vad du menar, men jag måste göra det här. Jag är undantaget från regeln. Jag kan bara lyckas om jag arbetar dygnet runt och investerar tjugofyra timmar om dagen. Jag måste fortsätta. Jag kan inte ta en paus.”
Till slut var jag tvungen att inse fakta. Jag förstod att varje gång jag nådde ett mål så flyttade jag helt enkelt mållinjen längre bort. Jag tänkte alltid att jag bara behövde göra lite till, och sedan skulle jag äntligen kunna slappna av. Men den dagen kom aldrig.
När jag nådde botten
Vad ledde till slutändringen? Jag tror det var insikten att jag verkligen hade nått botten. Ju mer utbränd jag blev, desto hårdare tyckte jag att jag måste arbeta. Jag försökte öka mina ansträngningar för att kompensera min inre brist på motivation, och låtsades vara motiverad, samtidigt som mina resultat blev allt sämre. Mina videovisningar sjönk. Jag kände mig allt olyckligare i mitt liv. Jag intalade mig ständigt: ”Så fort jag får det här nya jobbet kommer det att bli bättre” eller ”Så fort jag lär mig den här nya färdigheten kommer det att bli bättre.”
Det blev inte bättre. Det blev bara värre.
Samtidigt var jag fast i ett ohälsosamt förhållande. Min dåvarande partner blev arg över småsaker och använde dem som förevändning för att skrika åt mig, förnedra mig och kalla mig fula ord. Hon ville framkalla en reaktion, förolämpa mig och göra mig arg. Min reaktion var helt enkelt att anstränga mig ännu mer, be om ursäkt och hoppas att det så småningom skulle bli bättre. Det blev bara värre. För att göra henne glad spenderade jag till slut alla mina pengar på dyra resor och presenter. Vi leasade en bil och hyrde en dyr lägenhet. Efter uppbrottet var allt tvunget att bort.
Idag kan jag se mina egna misstag i den dynamiken, och jag berättar inte detta för att skylla på någon – för det krävs alltid två. Men när det förhållandet äntligen tog slut kändes det som att en enorm sten lyftes från mina axlar. Jag hade använt så mycket energi på att behöva bevisa mig för henne, mina föräldrar, mina tittare, min publik och min chef.
Plötsligt insåg jag att jag inte längre behövde göra det. Jag kunde släppa taget.
Friheten i en nystart
När den bördan lyfte kunde jag helt omprioritera. Jag insåg att jag kunde göra vad som helst, vara vem som helst, åka vart som helst och bo var som helst. Världen stod öppen för mig. Det gav mig en enorm frid, glädje och frihet.
Visst gick övergången inte över en natt. Det tog ungefär ett halvår att betala tillbaka mina skulder, hitta en ny lägenhet och sälja bilen. Under samma period förlorade jag jobbet, vilket gav en helt ren nystart. Men när dammet hade lagt sig och arbetet var gjort kände jag äntligen att jag kunde vila.
Jag åkte till Barcelona i Spanien för att lära mig att ta det lugnare på ett helt annat sätt. Vid det laget hade jag lyckats bygga upp en bra ekonomisk buffert, vilket gav mig en känsla av trygghet. Jag hittade en billig studiolägenhet att hyra och tillbringade dagarna på stranden, deltog i filosofiklubbar, lärde känna nya människor, var i naturen och vandrade i parker.
Jag älskade den tiden så mycket. Det var det första året i mitt liv då jag inte hade några mål förutom att lära mig, slappna av, leka, älska och helt enkelt vara människa – inte övermänsklig.
Lära mig att vara människa
Eftersom jag äntligen var avslappnad och för att jag hade lyckats släppa taget och andas ut, var jag öppen för att träffa Nina. Med henne kändes allt lätt från början. Jag behövde inte ständigt prestera eller arbeta outtröttligt för att upprätthålla vår relation.
Allt hände helt naturligt. Vi förstod varandra intuitivt, och jag kände aldrig behov av att förklara vem jag var; hon bara förstod. Hon såg på mig med förståelse och frid. Även när vi var oense kunde vi prata om det, hitta roten till problemet och hitta en ny väg tillbaka till varandra. Vi har en relation som bygger på vänlighet, lyssnande och kommunikation. Vi lägger stor vikt vid att träffas varje dag och få den andra att känna sig älskad.
Livet ledde mig in i hennes famn, och i fredags, efter 2,5 år tillsammans, gifte vi oss. Det var en ljuvlig, spontan midsommarcermoni. Vi hade varit förlovade sedan förra året, och även om vår stora fest planeras först nästa år, kunde vi inte vänta med att skriva under pappren. Så när vi såg en skylt med ”Drop-in-bröllop” tänkte vi: Nu kör vi.
Sedan dess firar vi med vänner och familj, simmar, grillar och upplever vårt livs sommar. Om två veckor åker vi på bröllopsresa till Gardasjön i Italien. Det kommer att bli underbart. Och även om jag numera prioriterar min hälsa och lycka, lyckas jag ändå få plats med saker och arbeta med det som ligger mig varmt om hjärtat.
Jag har fortfarande passioner. Jag har fortfarande ambitioner. Jag arbetar fortfarande hårt, förbättrar ständigt saker, skriver, bygger på min webbplats och rör mig mot nya horisonter. Jag arbetar också på att bli en bra pappa – vår bebis kommer i november.
Skillnaden är att det inte längre känns som plågsamt arbete; det känns som äkta passion, och jag älskar varje minut av det. Jag har lärt mig att njuta av att vara liten, okänd och att ha ett helt vanligt jobb. Jag ser inte längre ett vanligt arbete som ett svek mot min själ, min passion eller min kallelse. Jag förväntar mig inte längre av mig själv att vara rik eller berömd, och jag har inte längre ett behov av att vara andras räddare.
Denna förvandling har gett mig en varaktig inre frid. Jag rör mig fortfarande framåt, men inget av det gör jag längre med brådska. Jag tar mig tid att gå ut, simma, koppla av i solen och ta pauser. Äntligen närmar jag mig livet på det mest naturliga sättet.
Share
Loading discussion…