I åratal har vi fått höra en trösterik berättelse om introverta och extroverta. Berättelsen säger att extroverta är ytliga underhållare som får energi av folkvimlet, medan introverta är djupa, äkta själar som töms på kraft av människor. Men när man tittar på hur vi faktiskt lever faller den berättelsen samman. Introverta och extroverta är inte varandras motsatser. För det mesta är båda bara överlevnadsstrategier i en värld där det känns farligt att vara sig själv.
1. Lögnerna vi berättar om introverta och extroverta
Den vanliga stereotypen om extroverta är att de är ytliga. Folk antar att de bara bryr sig om hur saker och ting ser ut, att de tar på sig en yttre mask för att passa in och att de aldrig bemödar sig med att sätta sig ner och reflektera över vad de egentligen vill. Det finns en snäll tolkning av detta: att de helt enkelt är alltför angelägna om att bli omtyckta, och därför söker sig utåt i stället för inåt.
Den följeslagande föreställningen är att det är de introverta som är de äkta. Tanken är att introverta har kontakt med sina djupare värderingar, är mer hela och mer genuina.
Jag tror att det är en lögn.
Om du talar ärligt med en introvert person kommer de flesta att berätta att de upplever det som plågsamt svårt att vara sig själva tillsammans med andra. Många introverta känner att de bara kan vara sig själva när de drar sig undan helt. I samma stund som de kliver in i en gruppdiskussion snörs halsen ihop. De vet inte hur de ska ta ordet, de vet inte hur de ska förklara vad de känner, och de oroar sig ständigt för att någon ska missförstå dem. Så de väljer att vara tysta.
Lägg märke till vad som händer när man ställer de två sida vid sida:
- Den extroverta säger: ”Jag är bland människor hela dagarna, men jag känner mig ändå helt ensam.”
- Den introverta säger: ”Jag känner mig bara som mig själv när jag är ensam.”
Båda kämpar med exakt samma problem: ingen av dem vet hur man är sig själv i närvaro av en annan människa.
När man ser det inser man att introversion och extroversion ofta inte är fasta biologiska öden. De är försvarsstrategier. De är överlevnadsmekanismer som vi byggde upp i sociala miljöer där det kändes otryggt att vara direkt och sårbar.
2. Den sociala leken chicken
Vi lägger timmar på att scrolla på mobilen i hopp om att hitta någon vi kan få kontakt med. Vi vill ha vänner som låter oss vara den vi är.
Men när vi väl träffar någon går vi direkt tillbaka till socialiserandets spel: Hur ska jag presentera mig? Vad får jag berätta? Hur djupt kan jag gå innan det blir konstigt? Tänk om jag säger något pinsamt och de skrattar åt mig?
Det blir en lek chicken. Båda kretsar försiktigt kring varandra och undviker allt komplicerat eller sårbart av rädsla för att bli dömda. Och sedan lämnar båda bordet med en tom känsla, önskande att de hade pratat om det som verkligen betydde något för dem.
Man skulle kunna tro att två introverta vore de enklaste vännerna i världen. I stället stannar introverta vänskaper ofta helt upp.
Båda känner en gnista. Båda känner att något äkta skulle kunna uppstå mellan dem. Men ingen av dem vill ta initiativet. Ingen vill riskera att ta första steget, öppna sig eller föreslå att ses. Så båda sitter vid sina telefoner och väntar på att den andra ska höra av sig. Veckor går. Månader går. Förbittringen smyger sig in: ”Varför har de inte hört av sig? Jag skrev först förra gången. Borde inte det vara deras tur nu?”
Det är samma lek chicken, i slowmotion.
3. Utmattningen i värdpersonan
En annan myt är att extroverta får oändlig energi av att umgås.
Om man frågar extroverta i förtroende erkänner de flesta att umgänget ofta lämnar dem utmattade. Energin kommer inte från att vara i ett rum fullt av människor. Den beror på hur trygg du känner dig med dem, hur accepterad du är och vilken roll du tror att du måste spela.
Extroverta bär på ett särskilt slags press. De känner att de måste vara den sociala, den roliga, värden, gnistan. På möten, vid middagar eller i gruppchatter känner de att om de inte driver samtalet kommer hela rummet att kollapsa i pinsam tystnad.
Den pressen förvandlas till en permanent kostym:
- ”Om någon har tråkigt är det mitt jobb att muntra upp dem.”
- ”Om energin sjunker måste jag rätta till det.”
- ”Jag måste spela optimistisk så att alla andra känner sig bekväma.”
Många extroverta som jag pratar med berättar att de behöver en hel dag där de låser dörren, stänger av telefonen och vägrar prata med en enda människa – bara för att återhämta sig från att ha varit ”på” hela veckan.
Det är därför så många som verkar extroverta i hemlighet identifierar sig som introverta. De inser att deras offentliga sällskaplighet är en kostym. De känner att jaget de är när de är ensamma – läsandes i tysthet, sittandes med sina egna tankar – är den enda verkliga versionen av dem själva.
När du behandlar ditt offentliga jag som en föreställning är det klart att umgänget tömmer dig.
4. Att släppa dörrvakten inombords
I min bok Why I Love skrev jag ett helt kapitel om kontakt och äkthet. Jag skrev det för att jag tror att vi har glömt hur verklig kontakt faktiskt känns.
Vi tror att kontakt handlar om att rabbla inövade manus. Vi har alla våra trygga historier: historien om hur du flyttade till staden du bor i, historien om hur du träffade din partner, historien om din examen eller hur du fick ditt jobb. Du har berättat de historierna femtio gånger. Du kan dem med elegans och ledig charm. Men efteråt känner du ingen kontakt. Du känner dig uttråkad, för du delade inget levande.
Äkta kontakt handlar inte om inövade minnen. Det handlar om att dela det som faktiskt händer inom dig just nu.
För att kunna göra det måste du släppa dörrvakten.
Dörrvakten är det inre filter som står mellan dina verkliga tankar och omvärlden. Det är den del av dig som kräver att varje tanke ska granskas, poleras, analyseras och göras helt ofarlig innan du får säga den högt.
Dörrvakten skyddar dig från att göra bort dig, men den låser dig samtidigt in i isoleringscellen.
Verkliga samtal uppstår när du är villig att låta någon se en ofärdig tanke. Du säger något lite klumpigt. Du erkänner att du känner dig osäker inför ett beslut. Du delar en iakttagelse som du ännu inte har landat i. Du känner dig sårbar, och du känner dig blottad. Men just det ögonblicket av blottläggning är den dörr genom vilken närheten kommer in.
5. Vad vänner faktiskt är till för
Du behöver inte en vän bara för att prata om trygga, avslutade saker från tio år tillbaka.
Du behöver en vän att gå igenom det som händer i ditt liv just nu tillsammans med:
- Vad är det som stör dig på jobbet idag?
- Vad är svårt i din relation den här veckan?
- Vilken ny idé brottas du med som du ännu inte vet hur du ska förklara?
- Vad är du rädd för inför framtiden?
En vän är inte en publik för ditt förflutnas cv. En vän är en följeslagare i din nutid och din framtid. När du talar utifrån var du faktiskt befinner dig lär du dig om dig själv i själva talandet.
Att vara sig själv är ansträngningslöst. Din hjärna tänker tankar just nu utan att du behöver tvinga den. Dina känslor rör sig just nu utan någon som helst ansträngning. När du släpper kravet på att prestera kräver det inte mer energi att vara med en annan människa än att sitta ensam i ett rum.
Om en vän ringer efter en tröttsam vecka och du kan vara dig själv med dem behöver du inte avvisa dem. Du kan bjuda in dem, sätta dig i soffan och säga ärligt: ”Jag är helt slut idag, men jag är glad att du är här.” Det tömmer dig inte. Det är vila.
Att släppa föreställningen
Tänk på dina närmaste vänskaper eller på dina dagliga sociala möten. Var spelar du fortfarande rollen som underhållaren, värden eller den tyste betraktaren? Vilken ofärdig, ärlig tanke skulle du kunna dela med dig av den här veckan i stället för ett tryggt manus?
Share
Loading discussion…